AHA SHAKE HEARTBREAK

2012-01-26T11:56:00.001-08:00

"Jag tänker på det han sa,
och framför allt det jag inte sa"

2012-01-24T07:05:00.000-08:00

Jag gillar alltid mina lovers mer när vi inte är lovers längre.
Jag omger dom av ett rosa skimmer i mitt minne. Sparar dom där med den största ömheten.
Det spelar ingen roll hur mycket någon krossade mitt hjärta. Jag kommer alltid minnas dig när du var som vackrast. Och tänka på dig med pirr i magen och tacksamhet.

Tror jag.
Idag i alla fall.

2012-01-18T07:15:00.001-08:00

2012-01-03T13:12:00.001-08:00

I WOULD REALLY LOVE TO LET GO, BUT NOTHING I LET GOES.

2011-12-27T09:53:00.001-08:00

2011-12-27T09:38:00.000-08:00

Varje inandning utan hans doft påminner mig om att han inte är här. Om att han saknas mig nu.
Och varenda fiber i min kropp törstar efter hans.
Jag vill bara att han ska komma hem nu.
Stå i dörröppningen en dag så jag kan få springa fram och trycka min näsa i hans skägg.
Och i hans armar äntligen känna mig hemma igen. Hel igen.

Den bitterljuva längtan.

Tar död på mig.

2011-12-27T03:47:00.003-08:00

2011-12-20T07:06:00.000-08:00

Det här är han och jag. Så här ser vi ut.

2011-12-18T12:24:00.000-08:00

Jag tänker på honom ibland. Lyssnar på hans röst ibland. Minns oss ibland. Och då ibland får jag lust att skriva något. Något om att jag saknar honom. Ibland. Och att vi borde vara vänner. Ibland. För jag tror mig minnas.
att han faktiskt var ganska fin.
Och så

2011-12-18T09:55:00.000-08:00

Så här har det nog aldrig känts förut. Så här bra. Och jag liksom förvånas över hur enkelt det är. Hur det känns som, jaha, det är så här det ska vara. Hur jag tittar på honom på morgonen när han ligger naken bredvid mig och sover och tänker att, aldrig någonsin ska jag släppa den här. Och jag fyller mitt huvud av fantasier om framtiden. Och trots all jävla skit runt om kring oss vill jag bara ha honom i min säng hela dagarna. Bara andas in hans andetag och vara en förälskad jävla jobbig jävel.

2011-12-13T07:39:00.000-08:00

Och jag kan inte låta bli att tänka,
om jag var hon.
Och jag var din.

Din. Liksom du och jag.
Vi.
(Alltid, det där jävla vi:et.)

2011-12-12T02:39:00.000-08:00

Än så länge är du bara en liten pojke för mig, lik hundratusentals andra små pojkar. Och jag behöver dig inte. Och du behöver inte mig heller. För dig är jag ingenting annat än en räv lik hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Du kommer att vara den ende i världen för mig. Jag kommer att vara den ende i världen för dig…

Om du har tämjt något, fäst dig vid något, är du ansvarig för det för all framtid. Du har ansvar för din ros...

2011-12-12T02:29:00.001-08:00

A: "I don't get it..."

B: "And you never did."

2011-12-05T14:09:00.001-08:00

Du är som en vattkoppa jag vill klia. Men jag vet att om jag gör det kommer det bara ärra.

Skit också.

2011-11-30T23:17:00.003-08:00

Jag skulle kunna skriva hela uppsatser om det här just nu. Men egentligen handlar det bara om en sak. Att det pirrar i min mage när jag ser honom. Och att det börjar bli mörkt och stjärnklart igen. Och att jag faktiskt har längtat efter vintern och mörkret för första gången. Och att jag som var så säker på att jag inte skulle bli höstförälskad just nog, kanske, möjligen har blivit det. Men så är det ju med det där. När man minst anar det. Står plötsligt någon framför dig i dörröppningen i ett helt nytt ljus. Och allt med den där personen blir bara glittrigt i stället för irriterande. Och, jag vet inte. Jag är bara lycklig. Just nu.

2011-11-30T23:16:00.000-08:00

2011-11-29T04:44:00.000-08:00

Jag märker nu att jag gör det igen. Att jag börjar packa mina väskor utan att ha köpt någon biljett. Jag märker när jag är på flykt igen. Jag börjar tröttna på denna konstanta flykt.Ifrån - till - bort - hem - dit - hit. Jag är trött på det men kan ändå inte stanna kvar. Det känns liksom omöjligt. För så börjar jag ifrågasätta allt runtomkring mig och till och med det enda jag är säker på. Så ser allt hopplöst ut. Och allt som fick mig att komma hit driver mig nu härifrån. Så försöker jag stanna kvar och som han brukade på ett sådär psykolog-irriterande-sätt säga "stanna kvar i känslan och facea den, du måste sluta fly, se vart du hamnar" Bla bla. Men det går inte. Absolut inte. Så blir jag så himla dramatiskt och utbrister "hellre dör jag!". Som jag alltid så hellre gör. Det verkar vara döden eller detta i mitt fall. I alla mina fall. Och jag är trött på det. Oj va jag ogillar det. Nuet. Jag kan bara inte stanna kvar. Som jag aldrig kan. Hellre dör jag. Och trotts att du lyckades fånga mig på vägen, i farten och få mig att stå still ett tag. Så måste jag nog bege mig igen. På ett sätt mot min vilja, eller mot mitt "jag vet bättre". För jag vet ju att det inte blir bättre. Därborta. Eller härifrån. Det handlar ju aldrig om det. Det bor ju i. Och jag letar utanför. Det följer alltid med, liksom smyger sig ner i mina resväskor och storartade flyktplaner. Men, som alltid. Antagligen denna gång, kanske, kanske, förhoppningsvis, möjligtvis, troligen. Inte.

2011-11-29T04:38:00.000-08:00

Nej, jag måste sluta nu. Jag måste rycka upp mig. Jag måste lägg ner och ifrån. Och det hade varit enkelt om jag bara visste. Men nu vet jag inte. Jag vet inte alls varför. Jag kan inte hitta en enda anledning. Det stör mig. Det stör mig. Allt stör mig. För jag gillar det inte. Jag trivs inte med det. Jag har inte valt det själv, så jag skyller på dig istället. Det blir ju alltid enklare så. Och så går jag runt och är världsduktig på att förneka för mig själv. Som om jag inte innerst inne kom ihåg. Men så varenda chans det får gör det sig påmint. Du gör dig påmind. Och det är bullshit. För det betyder inget, och det vet jag. Ändå är du där. Ändå hoppas jag att du ska vara där. När jag ser mig omkring. Eller kollar telefonen. Och det med är bullshit. För jag vet att när du väl är där kommer jag vända om och gå andra hållet. För jag vill ju inte. Men jag vill. Jag vill i tanken, men verkligheten är aldrig densamma som i tanken. För så säger du något, och jag hör något annat. Och jag svarar, men det stämmer aldrig överens. Det låter aldrig likadant när du talar. Och jag ser inte tillräckligt bra för att skilja på vad som faktiskt blev sagt och vad som bara tänktes. Så överväger jag om jag kanske borde säga eller skriva något. Men ångrar mig för jag tror du redan vet. Så där som jag alltid tror att du bara vet när jag blir tyst. Som om jag vore genomskinlig för dig. Så när du svarar med samma tystnad, är det som om du nickar instämmande. Som om vi antikommunicerar.

Men det gör vi nog inte. Jag antipratar och du hör inte. Eller lyssnar inte. Eller förstår inte.

Men det gör jag nog bara för jag inte vågar säga något högt. För någonstans gillar jag ju dig. Eller antigillar dig. Fast du vet, på ett bra sätt.

2011-11-29T04:35:00.000-08:00

2011-11-14T12:25:00.001-08:00

Men min kropp är fylld av svart galla nu

och jag ser ingen annan väg ut.

Jag vill vara där du är.

Jag vill vara där för att kunna längta därifrån,

och hit igen.

För här är det ju bättre.

Egentligen.

Eller hur var det nu...

2011-11-12T01:41:00.000-08:00

Tidig, dimmig morgon.
Och jag har bestämt mig för
att spendera helgen ensam.
För första gången på
alldeles för länge.

2011-11-11T13:29:00.000-08:00

2011-11-11T13:19:00.000-08:00

NÄR DET VAR SOM BÄST

Som när vi bråkade mitt i natten på gatan i sommarstockholm. Du var överdramatisk och jag berusad. Vi skrek tills du blev tyst och stirrade på mig. Så jag frågade vad du tittade på.
"Ingenting. Bara århundradets vackraste mun."

Sen gick vi hem och sov i varandras armar.

Eller när jag trodde att vi inte var någonting speciellt. En hemlighet. En upprepad engångsgrej. En petitess. Ett ingenting.
Men så kysste du mig på Ica. Mitt bland andra. Sen tog du min hand. Så gick vi så tills våra händer blev för svettiga.

Eller när du åkte över hela stan och lite till klockan 5 på morgonen bara för att sova i min säng. Eller när du bara dök upp på mitt jobb för att säga hej. Eller sa att du inte ville vara med någon annan. Eller hur du frågade om jag var kär och jag blev tyst och du tjatade tills jag pressade ur mig ett "lite grann då kanske..". Och du svarade. "Jag också. Lite grann kanske..."

Och inser nu hur jag aldrig innan insett hur bra du faktiskt är. Och hur dum jag kanske varit.
Och att jag kanske kastat bort något eller någon som faktiskt,
för en gångs skull,
var på riktigt.

2011-11-11T04:30:00.000-08:00

Så blev det höst i år igen.

Bästa tiden att bli kär.

Vilket jag inte kommer bli. Celibat, here i come!

2011-11-10T10:28:00.000-08:00

"Nothing ever goes away"

(Det vore så dumt av mig att dra upp det där igen. Det var för längesen och är inte ens verkligt längre. Det är nog bara avståndet och rastlösheten som får mina tankar att sväva iväg sådär. Det spelar ändå ingen roll, det är ingen idé. Jag vet det. Men det blir ju så lätt att så här i efterhand sitta och ångra vad man gjorde då. Det fanns nog mer där än vad jag trodde. Allt det där jag missade i farten. Allt det där som hade haft sån stor betydelse då, men som nu inte längre existerar. Det vore dumt av mig att grubbla över det där. Att ångra mig och vilja gå tillbaka. Det vore dumt. Jag vet det.)

Men det är någonting hos mig.

Som saknar

någonting

hos dig.

2011-11-09T12:14:00.001-08:00

Så stod du där igen,

med hjärtat utanför bröstet och tårar som liksom dina förhoppningar runnit över.

Alldeles uppriven och driven för långt. Bara för att jag lät dig. Bara för att jag helvetsjävlaskit hade gjort det igen.

Älskade, obetydliga tidsfördriv.

Du tittade på mig. Det kändes överallt.

Och jag. Tittade bort.

2011-11-09T11:59:00.000-08:00

2011-11-09T05:58:00.000-08:00

SOMMARMINNE

Nu ska jag duscha.
För första gången sedan P. Duscha bort honom från min kropp. Duscha bort schampot han tvättade mitt hår med. Parisvattnet vi delade och kyssarna från min hud,

jag vill inte

men nån gång måste man ju.

2011-11-08T14:43:00.000-08:00

MITT LIV. VÄLKOMMEN.

Just nu bor jag i ett hus,

ett hus med en massa andra människor.

Ett kollektiv kan man säga. Fast det är som en skola. Det är egentligen en utbildning.

Hur som haver.

Dom flesta här har redan efter två månaders av boende ihop och 8 månader to go redan hittat en lover.
Och om inte en lover, så en stor eller lillsked att sova bredvid.

Jag har inte.

Och det lämnar mig:
1. ensam

2. kåt

3. med en massa tid över att skriva

Så med det sagt. Välkommen och mycket nöje!

2011-11-08T04:30:00.001-08:00

2011-11-07T23:13:00.001-08:00

GOD MORGON.

2011-11-07T13:21:00.000-08:00

P. (han som är så långt borta)

Du älskar mig, hela mig. Även om du inte vet allt. Även om du kanske inte förstår eller vet varför så älskar du mig, och jag kan älska dig också. Om jag vill. Och det är bra. Även om vi inte säger några stora ord eller gräver i varandras hjärta så håller du mig som om du älskar mig. Du ser på mig som om du älskar mig. Och även om du inte vet vad det är du ser så älskar du det. Jag får dig att skaka och du gör mig varm. Jag ger dig något du inte fått förut och det behövs inga ord. Jag känner inte dig egentligen men när jag ser på dig ser jag mig själv. Jag ser ödet i dig och vi båda vet. Vi båda förstår. Jag vet att jag inte kommer behöva anstränga mig eller försöka. Vi, du och jag händer av sig självt. Och när det gör sig självt är det ödet. Det har du fått mig att förstå.

Även om jag inte andas in hela dig i mina andetag så kommer jag minnas lukten. Och även om jag inte släpper in dig helt i mitt hjärta så finns du där alltid ändå. För min älskade, det är meningen så, och så kommer jag låta det vara. Jag låter dig flyta runt i mitt inre ända tills vi kan vara tillsammans. Och när vi är det, så ska jag älska dig totalt. Då ska du få fylla hela mig med dig. Då ska din lukt få borra sig djupt i min näsa och dina händer få känna varenda centimeter av min hud. Men för nu, så är du ett minne. En tanke jag ska tänka bara ibland. En doft jag kommer förnimma bland folkmassor någon gång när jag mist anar det. En känsla jag kommer avfärda som hunger och en dröm som ibland motvilligt återkommer. Du är där, och jag är någon annanstans. Och det är okej. Och det känns okej bara för att vi vet. Att det blir som det är meningen att bli. Jag litar på det. För att jag måste. För det finns ingenting annat jag kan göra.

2011-11-07T10:34:00.000-08:00

OM HONOM. O. FÖR LÄNGESEN. (eller inte så längesen alls föresten)

Jag gillar när du försöker övertala mig. När jag låstas inte förstå och du tror mig. När jag tvingar dig bli så där frustrerad så du måste vara övertydlig. Som den där kvällen när vi hade bråkat och du slängde min mat på marken på väg hem från klubben du hatade. När du gick före och jag stannade bakom och tände en till cigarett. Jag var full, du med. Kanske var det därför du vågade. Vågade säga och jag vågade hålla emot. Du sa att du var kär i mig. Och jag var tyst. Som alltid. Du undrade hur jag inte kunde fatta det. Att du faktiskt gillade mig. Jag var full. Inte då, och antagligen inte ens nu kan jag fatta det. Att du faktiskt gillar mig.

Du tycker jag är störig och barnslig ibland. För konstig och för vild och antagligen alldeles för olik dig. Och det gör mig osäker. Att veta att du ibland tycker jag beter mig respektlöst. Att jag inte vet vad jag gör helt per automatik som stör dig. Men jag hoppas att det är just att jag är så olik dig som gör mig intressant för dig. Och antagligen är det vice versa. Du gör mig irriterad mesta dels av tiden och jag håller aldrig med. Jag tycker du är larvig och omogen och jag önskar att du betedde dig på ett annat sätt. Men ändå sover vi fortfarande ihop.

Jag var aldrig beredd på det här. Det här var aldrig var jag hoppats på. Snarare aldrig vad jag vågat hoppas på. Kanske är det därför jag inte tror på det. Jag har inte hunnit i kapp. Med verkligheten. Är det för bra för att vara sant, eller är det sämre än vad jag trott? Jag kommer aldrig riktigt ikapp mina känslor när det kommer till dig.

Jag är så van vid att vara säker, nästan överdriven. Men nu svävar jag någonstans i mitten. Lite vilsen och osäker. Jag trodde jag skulle vara den som kastade mig handlöst in i det här med hjärtat utanför bröstet som alla gånger förut. Att jag skulle vara den som var modig. Men jag på något sätt tvärstannade när det visade sig vara du som vågade. Du som la allt på bordet. Och jag tror jag blev så chockad att jag inte ens kunde tro på det. Bara för att jag blev osäker trodde jag du blev det med. Just för att jag stannande där någonstans innan mitten. Men tack för att du vågade när jag inte gjorde det.

Men hela grejen gör mig bara förvirrad. Jag vet varken in eller ut. Jag är här och du är där och jag vet inte om jag verkligen vill eller inte alls. Jag vet ju inte ens om du vill eller inte vill. Som om vi håller kvar i en liten skör tråd mellan oss men som om den aldrig kommer växa sig starkare. Ingen vill släppa, men inte heller gå framåt. Så därför rings vi. Skickar ett sms ibland. Men ändå tycker jag det är konstigt att jag ska vara med dig hela helgen. Vara din. Bete mig som din. Och det har ju bara varit det jag vill, men när det var du som bestämde det och inte jag kändes det alldeles för tidigt.

Jag går runt och beter mig som din. Fast det är jag inte. Du vill, men säger det inte.

Så vad är det? Var är vi på väg om vi beter oss på ett sätt och säger något annat?

2011-11-07T08:40:00.000-08:00

(Jag måste hitta någon som kan få mig att komma)

2011-11-06T03:44:00.001-08:00

2011-11-06T03:28:00.000-08:00

Jag har väntat på honom i tre år. Och nu har jag sovit i hans armar i fem månader. Men i morse när jag gick. Gick jag nog för gott. Jag undrar om han kände det. För han försökte inte stoppa mig. För även om jag är livrädd att gå utan. Att vara utan den där känslan av att ha någon att tänka på så ska jag nu gå in i en såndan period i antagligen 8 månader. Men det är ju som dom säger...

2011-10-28T00:47:00.001-07:00

2011-10-28T00:45:00.001-07:00

2011-10-12T00:38:00.000-07:00

Jag försöker låtsas som att du inte är här. Som att stolen bredvid faktiskt är tom och inte alls tyngd av din kropp. Jag låtsas att du är någon annan när du pratar med mig och låter blicken sväva förbi när du står mittemot. Men det är svårt att låtsas att någon som man ser varje dag inte finns. Någon som konstant är i närheten. i samma hus, i samma rum, delar samma vatten, äter samma mat, har samma upplevelser, sitter på samma stolar och diskar samma koppar. Du är alltid här. Du är alltid omkring mig. Därför ska jag låsa in mig på mitt rum, stänga dörren och stänga ögonen. För att bara en minut inte behöva se ditt ansikte. För jag vill inte det här, och jag försöker streta emot. Har försökt ett tag nu. Det är för tröttsamt och tar all min energi. Det är som om du skapat ett svart hål inom mig som alla mina tankar och all min lust bara sugs in och försvinner ut i ingentinget. Så jag går in på mitt rum igen och försöker bygga upp min tegelmur runt om mig. Men så fort du går förbi rasar den samman.

Jag vet inte. Men jag bara vill inte. Nog nu.
Det är nog nu.

2011-10-05T15:10:00.000-07:00

Jag fingar på telefonen, men ringer aldrig. Och hoppas i hemlighet att du gör desamma.

2011-10-03T07:11:00.001-07:00

2011-10-02T10:21:00.001-07:00

2011-10-02T07:28:00.000-07:00

Jag tänker att det inte gör någonting. Att det inte känns eller spelar någon roll. Men jag är för bra på sånt, att låstas och intala mig själv osanningar som tar alldeles för mycket energi att förtrycka. Så tänker jag att jag ska vara oberörd och hård. Men du ser nog igenom det där. Jag och mitt usla pokerfejs. Men nu när jag sprungit i trappor med tunga kassar och ett ännu tyngre hjärta inser jag att det här är för komplicerat. Och att det inte alla är så enkelt och spontant som jag velat. Att det aldrig är det. Det går inte, inte med mitt skavhjärta. Det går sönder för lätt, bryr sig för mycket och behöver alltid mer än någon kan ge. Det är inte spontant och enkelt. Så jag ska sluta lura mig själv, plåga mig själv med det här. För även om mitt hjärta och jag sällan kommer överens, så är det mitt hjärta, och jag har bara ett. Så nu ska jag ta hand om det. Så att till nästa gång, kanske det inte är lika skört.

Med mina kirurghänder ska jag noga och försiktigt skära bort den del av mitt hjärta du tagit över. För att jag måste. För att det inte går längre att ha dig kvar där. Risken att du sprider dig, likt en tumör i min kropp är för stor vid det här laget. Och det är inte värt att riskera.

Dock återstår ett problem. Det faktum att,

Att inte svara i telefon nästa gång du ringer är lätt.
Att sluta hoppas är desto svårare.

2011-10-02T07:20:00.000-07:00

det gör inte bara så där ont som man säger ibland om heartbreak. Att det värker i hjärtat eller whatever. Fast man egentligen bara känner sig övergiven. Det här känns mer fysiskt än något annat. Det sitter inte i huvudet. Utan mer i magen, djupt ner någonstans. På samma ställe som pirret. Fast tvärtom, något slags antipirr. På utandningarna hugger det liksom till, gör sig påmint. (att du inte är här). Och jag gör mitt bästa för att tänka på annat, men dom där jävla utandningarna. Gör ont. Jag vill gå ut i kylan och röka cigg efter cigg. Som om jag vore närmare dig utomhus än sittandes här. Men så sitter jag här ändå, stilla och bygger upp något slags åskmoln inom mig. Jag liksom blir argare och argare utan att egentligen veta varför. Och ju mer tiden går och desto mer jag hinner tänka. Blir det tillslut oundvikligt. Den där tanken som egentligen inte ens är en tanke mer än ett faktum. Den där som man så gärna går runt i månader och undviker. Den som är så uppenbar men man är så duktig på att bortförklara som något helt annat. Den klassiska lögnen man intalar dig själv. Men nu så här ensam och väntandes. Övergiven. Och besviken går det inte längre att sockerförklä. Det är löjligt uppenbart och tanken som förut viskade skriker nu.

Det är dags att gå. Att släppa.

Men fan va det suger. Och fan va det är svårt.

Och det är nätter som den här som jag längtar tillbaka till det jag förut längtade ifrån.

Stockholmsnätter.

2011-09-25T12:40:00.000-07:00

2011-09-17T02:24:00.001-07:00

2011-09-16T15:29:00.003-07:00

Jag tänker alltid på dig då. När det skimrar i himlen och allt annat är mörkt. Speciellt tänker jag på dig när det är kallt. Så där riktigt kallt. Så tänker jag på vintern då du var . Och när jag går på Norrmalstorg om kvällarna. Tänker jag på dig. Och när jag åker förbi busshållsplatsen där jag brukade gå av för att komma till dig, hugger det ännu till i mitt bröst. Och så tänker jag på alla gånger jag satt så tyst i din soffa med rödvin och cigaretter. När vi inte gjorde något alls egentligen. Kände mest in varandra. Jag rökte för mycket och du var nervös och trummade pekfingrarna mot bordskanten. Jag tänker på det, och saknar, varje gång jag åker förbi den jävla busshållsplatsen. Eller när det är mörkt. Och kallt. När jag dricker rödvin. Varje gång jag tänder en cigarett. Varje gång jag går förbi baren du alltid var på, och parkbänken vi satt på när du sa att . Jag tänker på dig när jag går på K brunnar och när dörrarna stängs. Den här staden är ett krigsfält fullt av gömda minor. Jag trampar på dom varje gång jag kliver utanför dörren. Det är inte ditt fel, eller mitt fel att jag aldrig glömmer. Det är bara så. Stockholm.

2011-09-16T15:28:00.001-07:00

2011-09-16T15:26:00.001-07:00

Jag har sparat så långt hår nu.

Och om jag slänger ner det för fönstret i en fläta,

och du råkar gå förbi.

Och klättra upp att för att rädda mig ur mitt fängelsetorn.

Hade jag inte sagt nej.

Bara så du vet.

2011-09-16T15:22:00.001-07:00

GAME OVER

Idag går jag runt och hoppas att jag ska hitta en stor röd megaknapp på sidan av en husvägg som det skulle stå något i stil med STOP EXISTING på. Så kan man, om man blir trött på det, eller känner sig klar, eller helt enkelt inte vill vara med och leka längre, trycka på den och bara upphöra att existera. Eller kanske bli teleporterad till ett annat universum och liksom starta om.

Byta level. Game over.

Eller så skulle det funka med ett svart hål någonstans. En spricka i vägen som leder till rymden, eller ett rymdskepp som kommer för att hämta en. För jämfört med nu hade en kidnappning av aliens känts ganska avkopplande.

En sån där dag, en sån där tid, när allting lägger sig över en tills man knappt kan andas. Man liksom krackelerar och ångest sipprar in i ens sprickor. Hur mycket man en försöker att hålla sig tät så läcker man ändå, fast inåt på något sätt.

2011-09-16T15:21:00.001-07:00

"Ibland önskar jag att du visste. hur mycket av mig. jag skulle vilja ge till dig."

Du satte dig ner bredvid mig här om kvällen. Du sa förlåt för allt. Förklarade allt. Du sa att du aldrig menat något av det du hade sagt. Att allting faktiskt var tvärtom. Och jag visste ju det. Någonstans visste jag ju faktiskt det. Men som vanligt hade jag nog valt att titta åt andra hållet och ta dina ord till mig. Som jag alltid gör. Jag tar orden till mig, in i mig. Tills dom bygger bo där inne och börjar växa. Ord som jag vet egentligen ville säga något annat. Men det där andra går ju varken att se eller höra, därför väljer jag bort det och litar på orden att vara sanna. Men jag vet bättre. Egentligen vet jag ju bättre. Därför kom det inte som en överraskning när du sa till mig hur det egentligen var. Ärligt och rakt ut sa du det och jag förstod. Jag ville säga desamma till dig. Jag ville vara modig som du var. Jag ville trycka mig intill dig och sjunka in under din hud. Jag besvara allt och möta dig där på den plats du vågat ta dig till. Men det gjorde jag inte. I stället satt jag stum och tittade ner i det nästan tomma glaset i min hand. Sen ställde jag mig upp och gick därifrån. Jag kastade bort dig. Jag kastade bort dig. För en annan. Någon som jag redan då visste aldrig skulle vara som du. Ändå gick jag därifrån. När du vågade. Gjorde inte jag det. Så jag kastade bort dig. Och jag gick där ifrån.

2011-09-16T15:19:00.001-07:00

2011-09-16T15:17:00.000-07:00

Here we go again

with your mixed signals

and my second thoughts.

2011-09-16T15:13:00.002-07:00

Det här är sista gången du tar gift.

Jag ska lära dig somna utan.

Bara med mig.

2011-09-16T15:13:00.000-07:00

sakna.

Och så försöker jag säga något. Försöker liksom kommunicera på något sätt. Det är så mycket som vill ut. Men jag får aldrig ur det. Jag blir tyst istället. Och jag hatar mig för det. Ibland kanske jag tänker att det bara skulle låta larvigt. Eller kanske är rädd för vad som skulle sägas, eller intesägas tillbaka. För precis som jag. Håller undan och ler ändå. Allt är liksom okej. Fast det inte är det. Det vet vi båda. För nu är språket som jag alltid förut förstod, bara gåtor och tomma ord. Så sitter jag och undrar. Vrider och vänder på det. Ändå kan jag inte riktigt greppa. Jag vill ringa. Men så kommer andra luren bara undra vad jag ville, och jag bli tyst igen. Inget sagt och klick. Det kändes en gång så nära. Jag tänker ibland att jag kanske var fel. Dålig på något sätt. Jag fick liksom dåligt samvete. Som om hon älskade mig mer än jag förtjänade. Det gjorde hon antagligen också.

Men om jag blir tyst igen. Så tänk att jag menar

Du och jag, det vet du.

2011-09-16T15:12:00.001-07:00

Systersonen Oscar 2,5 år kissade på golvet i köket.

Mamma kommer in och utbrister

"Men vad har du gjort Oscar?!"

Varpå Oscar 2,5 år svarar

"Men det var inte jag! Det var snoppen!"

Jag tänkte för mig själv,

att med den ursäkten kommer Oscar att

bli en farlig man när han växer upp.

2011-09-16T15:09:00.000-07:00

Om bara vår stad var lite mindre

och våra hjärtan lite större. Så kanske.

Kanske.

Kan. Ske.

2011-09-16T15:08:00.001-07:00

2011-09-16T15:07:00.001-07:00

Jag är nog inte rädd för själva slutet i sig, utan mer för när man börjar ana det runt kröken.

När det fortfarande finns tid att ana det värsta.

För som alltid blir det nog dramatiskt och fult,

och med alldeles för stora gester.

Så kommer jag ligga där och tro att jag aldrig kommer leva igen eller aldrig mer känna doften.

Och efter misslyckade försök att stoppa tankarna innan dom hunnit fram och tillbaka kommer jag inse att det, som vanligt,

är för sent.

Att det inte är så jävla rock n roll ändå.

För jag kommer ju veta i bakhuvudet att även detta går över,

att jag kommer komma över,

att jag kommer leva vidare och låta även detta falla ner i minnets dunkla kammare.

Så som med allt. Så som med alla gånger förr.

Och sen så kommer jag efter ett tag,

med tungt sinne inse att, jag faktiskt

lever.

Igen.

2011-09-16T15:06:00.001-07:00

IBLAND ÄTER SOL UPP ÅNGEST OCH INTE TVÄRTOM.

Och mitt i all misär så hamnar man ändå på taket klockan tolv en tisdagskväll gormande MJ låtar tills grannen på andra sidan gatan sticker ut huvudet och skriker. Och mitt i all ångest fick man ändå gjort, på fem minuter, det där jobbiga man fasat och skjutit upp på. Och trots all pengabrist bestämmer man sig ändå för att unna sig en blond peruk. Och även om man ligger och gruvar sig över morgondagen så vaknar man med solljus och en spinnande katt bredvid sig. Och till och med när man tänker att döden ändå vore vacker så tycks livet vara lite vackrare, om bara för en sekund, kanske bara idag. Men det räcker. För mitt i allt mörker och skakiga knän så är asfalten torr och solen lyser. Och när man inte orkar med längre så står ju eldoradokaffet i skafferiet. Och när man känner sig som universums ensammaste själ så har man ändå världens bästa sambo.

Hoppfullhet. Och en jävligt god morgon. För en gångs skull.

2011-09-16T15:05:00.001-07:00

"Du riskerar tårar om du låter dig själv bli tämjd"

Jag är medveten om det. Det har hänt förut. Men den där gången var det liksom inte att jag lät. Det bara hände. Jag skulle ju inte. Jag försökte ju inte och ville inte heller. Inte alls ville jag. Men det bara blev. Som det så ofta bara blir. Man kanske inte kan låta eller inte låta sig själv. Kanske man bara kan försöka undvika. Och skydda. Men till och med när jag trodde jag hade murar och pansar tog du dig igenom. Du gav någonting du inte tog med när du försvann. Det blev liksom kvar. Och hur mycket jag än stretar emot och försöker göra mig av. Så ligger det kvar. Det är omöjligt att skynda på. Det någon annan lämnat kvar hos en. För lika lite som man har makt över när det fastnar, han man makt över när det försvinner. Det bestämmer lite själv när det är dags att lämna. Väldigt subtilt som det brukar det ske. En långsam övergång. Som att växa. Man märker det inte. Tills den dag man vakar och inser att.

Jag faktiskt, inte längre saknar.

2011-09-16T15:03:00.000-07:00

Chansa.

2011-09-16T15:02:00.001-07:00

My analyst

thinks you're

a good idea.

2011-09-16T15:01:00.001-07:00

"Varför är du så märklig? Vi tror du har ett problem. Och det där problemet har gjort dig sjuk. Varför gör du bara det, det du gör? Vi gillar det inte. Och kommer nog aldrig göra det. Du borde skaffa dig ett jobb."

Jag håller på att bli gammal. Och går ensam. Jag går ensam och tittar på solen. Men vem har rätt att säga att jag gör fel?

2011-09-16T15:00:00.001-07:00

Du har varit så upptagen på sista tiden.

   Så upptagen att du inte lagt märke till hur dagarna förändrats. Inte lagt märke till att jorden faktiskt försiktigt börjat snurra ur sin egen bana. Att vi helt okontrollerat är på väg ut i den oändliga rymden, utan väggar eller exit. På väg långt bort ifrån solen, vår trygga, stabila omloppsbana och alla fina grannplaneter. Du har helt enkelt missat att vi börjat snurra snabbare och snabbare för varje sekund och att vi far längre och längre bort ifrån den gamla vintergatan och allt som vi känner till. Ut i kylan, mörkret och ingentinget. Vi kommer börja snurra så fort att jorden inte längre kommer vara jorden, vår fina grönblåa planet med det perfekta avståndet från solen, utan mer ett gemensamt rymdskepp i rörelse mot oändligheten. Vi kommer komma så långt ut att vi små människor inte längre är människor, utan mer astronauter, rymdäventyrare, universums upptäcksresande.

  Du har varit, och kommer antagligen fortsätta att vara alldeles för upptagen. För upptagen för att titta upp mot himlen och se månen, som tidigare så stilla vilat över oss om nätterna nu susa förbi himlavalvet som ett stjärnfall. Som om månen liksom leker kull med solen, jagar den så att dagarna och nätterna bara stannar några få timmar. Men du kommer inte märka någon skillnad. Du hinner ändå inte sova eller tänka på trivialiteter som vädret. Så medans vi andra springer så fort vi bara kan för att hinna ikapp med solen, kommer du bara skynda dig till bussen.

   Men tillslut, när det blivit så pass kallt, att ingen päls längre håller dig varm. Kommer du också behöva stanna upp för att hitta någon att hålla i handen innan vi försvinner ut i tomheten. Innan vi exploderar,

innan vi återgår till att vara det vi alla en gång var.

Stjärnstoft.

2011-09-04T15:09:00.000-07:00

My head says,
"Who cares?"
But then my heart whispers,
"You do, stupid..."

2011-09-04T15:06:00.001-07:00

2011-09-03T04:57:00.001-07:00

2011-09-03T04:43:00.000-07:00

Vi säger det och vi låstas.
Men vi kommer alltid vara mer.
Än bara vänner.

2011-09-03T04:40:00.000-07:00

och du är inte alls som jag. långt ifrån. och det finns så mycket jag ogillar och som tar emot.
och om någon skulle fråga varför skulle jag inte ha något svar. men ändå vill jag inget hellre
än att ha dig här bredvid.

2011-09-03T04:39:00.000-07:00

Jag önskar att någon skulle säga
"du är som vackrast när du gråter"

2011-08-31T12:52:00.001-07:00

2011-08-31T12:44:00.001-07:00

2011-08-31T11:48:00.001-07:00