"Out of the arms of one love and into the arms of another"
 Och så, efter den värsta smärtan är över. Efter ett antal fram och tillbaka, efter kyssar och blodiga knogar. Efter tårar och bekännelser. Efter för många make ups and brake ups så försöker vi släppa taget. Släppa taget om det där som var, allt det jobbiga och allt det magiska. Och bara vara vänner. Och så när man är klar med att längta tillbaka, så börjar man längta efter något nytt. Någon ny. Längtar hit eller dit, men aldrig här. Aldrig ensam.

Att inse, att för 30 minuter sen, bakom huset, när vi kyssdes, var det sista gången.

När jag låg på golvet i en pöl och du frågade om det var något mer jag ville säga och jag sa att jag bara önskar att du skulle ändra dig. Du sa "då är det bäst jag går".

Jag frågade dig hur du kunde vara så känslokall. Hur du kunde bara stänga mig ute sådär. Hur du kunde gå från att kyssa mig till att plötsligt inte vilja se mig. Din blick var totalt tom och mitt ansikte fullt av gråt.

Desperationen.

Att vakna dagen efter du hade sönder mig, och inse att det inte var en dröm.

Att vilja såra dig fysiskt, bara så du ska känna något.

Att tro att allt jag gör, allt jag är, och hur mycket jag än försöker inte är nog. Inte bra nog för dig.

Att se dig le när jag inte ens har några tårar kvar.

Att önska att alla mina ben var brutna istället för mitt hjärta för smärtan antagligen skulle vara mildare.

Att somna ensam för första gången i lakanen som fortfarande luktar som du. 

Det här förklarar det.

Han lutade mig mot honom, la mitt huvud mot hans bröst. Så höll vi varandra och med det sa vi allt som var osagt.

Vi står i samma rum, men jag får inte kyssa dig.
Vi bor i samma hus, men jag får inte sova bredvid dig.
Vi går samma väg, men jag får inte hålla din hand.
Vi sitter vid samma bord, men jag kan inte prata med dig.
Vi använder samma badrum, men jag får inte duscha med dig.
Vi sitter bredvid varandra, men jag får inte kyssa din hals i smyg.
Inte ens i smyg. Inte alls. Inte längre.

Hur kan man sakna någon så mycket när dom står precis bredvid en?

There will be awkward pauses where the "i love you" used to go.

När jag trodde vi precis börjat skriva vår historia satte han punkt.

Satte han punkt.

Jag är trött på att du sårar mig. Gång på gång. 
Men tröttast på att jag låter dig. Gång på gång.

Jag önskar jag kunde skära bort mina känslor med kirurgkniv. Jag har haft den här känslan förut. Jag känner den. Som ett yttersta skav. Allt skaver just nu, min insida, mitt huvud, sängen skaver hela mitt skinn. Mina tankar skaver. Ljudet i mina öron skaver. Jag vill inte vara människa längre, det är för svårt. Jag är för bräcklig. Jag kan inte göra det här längre. Och kanske handlar det inte ens om honom. Eftersom jag varit här förut. Väntandes. Skavandes medans timmarna passerar iväg. Och varenda minut hånar mig för att jag stannar uppe och väntar. Och egentligen vet jag inte ens varför. Det är mesta dels säkert i mitt huvud och snart kanske lättnaden av en vettig förklaring väntar. Men nu, just nu, går det inte. Jag skriver break-up brev i huvudet och fantiserar om hur det skulle kännas. Det är inte så enkelt med den här. Det är ändå tre månader av bo ihop. Det är bara tre månader av bo ihop. Bara tre månader av ihop? Jag undrar om det är värt det. Jag undrar hur fan jag hamnade här. Hur fan han lurade mig till detta för att sedan dra mattan under mina fötter. Jag vet inte om jag kan återhämta mig efter vad han sa. Jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra. Situationen är för invecklad. Det finns inga emergency plans för det här. Ingen avbryt knapp. Inget ångra kommando. Ingen jävla instruktionsbok. Och nu står jag här som en stor jävla idiot och det är hans fel. Det är mitt fel. Men det var han som pajjade det. Fan ta honom för att han pajjade det. Och fan ta mig för att jag har så svårt att släppa taget. Fan ta dig för att du pajjade det här. Fan ta dig för att du pissade i mina sår. Fan ta dig för jag trodde du var så bra. För att jag var för naiv. För jävla godtrogen. Och framför jävla allt, fan ta dig för att din frånvaro håller mig vaken när jag bara vill sova. Och värst av allt är att allt detta, mina nu nästan brinnande känslor kommer säkert i morgon vara antingen obefogade eller överdrivna. Det är något med denna typ av smärta som är ohanterlig för mig. Ingen har dött, ingen har varit otrogen, ingen har blivit misshandlad eller dumpad. Hade det varit så är smärtan annorlunda. Det är en ren smärta, ett cleant cut. Något som inte går att ändra. Det är bara att sörja och gråta till inga tårar finns kvar. Men nu är allt smutsigt och infekterat och det finns massa beslut som måste tas på obesvarade frågor. Alla dessa frågetecken, utropstecken och komman. När någon lämnar en, då är det punkt.

Jag vill bara ha en punkt att gråta över. Men problemet kanske är att det denna gång är jag som måste sätta den punkten. Men det suger så mycket mer.

Jag hatar det här.

Jag hatar det här. Hatar missledande charm och sexiga käkben. Fuck det. Fuck det här. Hela den här jävla grejen. Det handlar bara om en enda grej, som just nu är totalt uppenbart, men i morgonljus så jävla lömsk. Är det bra värt det dåliga?

Är det bra värt det dåliga?

Jag saknar dig.
När jag ligger här i min misär och blöder.
Jag saknar dig. Men mest av allt saknar jag oss.
Jag saknar vår värld.
Den var så fullständigt fullständig.
Vi behövde ingen och ingenting annat än bara varandra. 
Och när det kommer till mig har ingen varit så orädd som du.

Och nu undrar jag,
pojkvänner och flickvänner senare. Om det någonsin kan bli så igen.

Bli vi igen.


Vi igen. 

"Jag tänker på det han sa, 
och framför allt det jag inte sa"

Jag gillar alltid mina lovers mer när vi inte är lovers längre.
Jag omger dom av ett rosa skimmer i mitt minne. Sparar dom där med den största ömheten.
Det spelar ingen roll hur mycket någon krossade mitt hjärta. Jag kommer alltid minnas dig när du var som vackrast. Och tänka på dig med pirr i magen och tacksamhet.

Tror jag.
Idag i alla fall.

I WOULD REALLY LOVE TO LET GO, BUT NOTHING I LET GOES. 

Varje inandning utan hans doft påminner mig om att han inte är här. Om att han saknas mig nu. 
Och varenda fiber i min kropp törstar efter hans. 
Jag vill bara att han ska komma hem nu. 
Stå i dörröppningen en dag så jag kan få springa fram och trycka min näsa i hans skägg. 
Och i hans armar äntligen känna mig hemma igen. Hel igen. 

Den bitterljuva längtan. 

Tar död på mig. 

Det här är han och jag. Så här ser vi ut. 

Jag tänker på honom ibland. Lyssnar på hans röst ibland. Minns oss ibland. Och då ibland får jag lust att skriva något. Något om att jag saknar honom. Ibland. Och att vi borde vara vänner. Ibland. För jag tror mig minnas.
att han faktiskt var ganska fin. 
Och så

Så här har det nog aldrig känts förut. Så här bra. Och jag liksom förvånas över hur enkelt det är. Hur det känns som, jaha, det är så här det ska vara. Hur jag tittar på honom på morgonen när han ligger naken bredvid mig och sover och tänker att, aldrig någonsin ska jag släppa den här. Och jag fyller mitt huvud av fantasier om framtiden. Och trots all jävla skit runt om kring oss vill jag bara ha honom i min säng hela dagarna. Bara andas in hans andetag och vara en förälskad jävla jobbig jävel.

Och jag kan inte låta bli att tänka,
om jag var hon. 
Och jag var din. 


Din. Liksom du och jag.
Vi. 
(Alltid, det där jävla vi:et.) 

Än så länge är du bara en liten pojke för mig, lik hundratusentals andra små pojkar. Och jag behöver dig inte. Och du behöver inte mig heller. För dig är jag ingenting annat än en räv lik hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Du kommer att vara den ende i världen för mig. Jag kommer att vara den ende i världen för dig…

Om du har tämjt något, fäst dig vid något, är du ansvarig för det för all framtid. Du har ansvar för din ros...